Mustang Sally: vår stjärna, vår drottning vår flockledare, har lämnat oss.
Sally var tjejen som gjorde allt till 100 %. De första åren såg hon på oss människor mest som ett nödvändigt ont att ha med sig i släptåget. Promenerade vi - så jobbade hon, joggade vi - så jobbade hon som om vi tränade inför VM, cyklade vi - ja då var det i 2-minutertempo, låg fransk trav. Allt var jobb, allt hon gjorde hade ett mål, och det var fullt fokus framåt. Jobb, jobb, jobb…springa lös tyckte hon var ett onödigt tidsfördriv, hon gav järnet i 5 minuter, sedan tyckte hon vi kunde åka hem!
Hon skolades in på banan utan problem, vann sin första start på fina 18.49 på Cimbria, en tid hon några år senare toppade med otroliga 18.03, en tid som man inte än idag varit nere och nosat på (och då har vi haft några av Sveriges bästa sprinters på banan både innan och efter det loppet). Bara danske Ace of Diamonds har varit snabbare, 17.98 (banrekord) samt 18 blankt.
Sally vann många lopp (15 st), men inte så många storlopp. Hon gick mest sprint, eller huvudsakligen sprint, och det är en tuff distans på många sätt. Dels är alla/de flesta sprinters startsnabba, kurvan kommer snabbt i hög hastighet med många hundar in, dels är det mestadels hanar som tävlar sprint. Man måste vara snabb, hård och tuff. Och det var Sally. Många duster har hon haft med tex dåtidens kanonsprinters Mr Benchmark, Super Superior med flera.
Sin starka skalle hade hon nytta av även på andra sätt. Hon var ganska så otursförföljd och råkade ut för både en förgiftning som höll på att ta hennes liv, kattslagsmål som krävde behandling, en allvarlig coursing som tog hårt på hennes kropp och en mindre senskada. Inget av detta stoppade henne. Det som till sist gjorde att hon fick lägga tävlingskarriären åt sidan (alldeles för tidigt) var en trampskada i ett sprintlopp i Landskrona. Då gick tån, den gick inte att rädda, och ytterligare en tå blev lite instabil. Då var karriären på banan definitivt över.
Hon fick dock en karriär till, ”i avelsboxen”. En kull hann vi ta på henne. Vi hade så gärna velat ha en till, men nu blev det inte så. Även här gjorde hon allt till 100%. Vilken mamma hon var, 10 valpar, alltid så välskötta, alltid så rent hos dem, alltid så väl omhändertagna. Hon älskade att vara med dem, och var med dem mer än gärna även när de var äldre, busigare och utrustade med vassa klor och tänder. Men Sally hade pli på sina barn. Aldrig att hon behövde hoppa runt eller springa undan, hon ställde sig i mitten eller la sig ner, med en pondus som gjorde att valparna taggade ner och accepterade både tvätt och små tillrättavisningar.
Och det gällde inte bara valparna. Om Sally hade en åsikt om något, räckte det med att hon ställde sig still och frös till lite, så stod alla blickstilla, knappt att någon i flocken vågade andas ens. När allt var ok igen så slappnade hon av och det blev rörlighet i flocken igen. Sådan var hon, systerlig, klok, målfokuserad och utrustad med stor pondus och hög status. Och galen när hon såg vilt. Och det har hon definitivt ärvt ner till sina barn!
Att ta beslutet om att låta Sally somna in tog verkligen sin tid. Jag konsulterade många i min omgivning, men hon var ju pigg och glad och åt bra. Men promenaderna blev till en plåga för henne. Och hon ville absolut inte gå i trädgården, hon var väldigt petig och renlig av sig. Kunde ta evigheter för henne att hitta en plats som passade. Och hon ville promenera. Hon var fortfarande en arbetande hund, trots sina diverse små krämpor.
Hon var också min hund. Hon valde mig. Vi var med om så mycket, så många gånger jag trodde jag skulle förlora henne, men hon kämpade sig tillbaka från diverse saker hon råkade ut för. Hon var skitjobbig att ha att göra med på banan, ibland även på hundpromenaderna när hon högg i koppel och studsade runt och låg hårt på och drog framåt. Men hon valde mig. Och vi var ett team, vi hade en förståelse och respekt för varandra som bara kan mätas i känslor och inte beskrivas i ord. Därför var beslutet ännu svårare att ta. Jag ville att beslutet skulle vara hennes, och på sätt och vis berättade och visade hon. Men jag ville inte se.
I ett halvår grät jag säkert en gång i veckan inför det faktum som troligtvis väntade. Jag visste ju innerst inne att hon inte skulle bli bättre. Vi hade egentligen en tid i september, men jag blev inkallad på jobbmöte och fick avboka tiden. Vi fick hem valpen Louie och hon levde upp, såg lite bättre och starkare ut. Sommaren var tuff för henne, hon blev efter förgiftningen väldigt värmekänslig, så en sval årstid och busig valp resulterade i en mer välmående Sally. Men det blev inte tillräckligt bra för att det skulle vara hållbart i längden. Och i december bara bestämde jag mig, satte ett datum och jag tror och hoppas på att jag gjorde rätt. Veterinärmedicinskt sades det vara rätt beslut, men i själ och hjärta kommer jag alltid att undra om hon tyckte att just då var rätt tid.
Det finns tusentals underbara minnen av denna tjej, min Mustang Sally som jag döpte efter låten med samma namn. Vilken upplevelse hon gav oss, både hemma som familjehund (hon blev en mycket social familjehund lite senare i livet) och som kapplöpningshund och senare också som mamma till 10 underbara valpar. Idag lever hon vidare genom sina barn, som är lika tokiga som hon var, som har hennes fart och målmedvetenhet.
Tack för allt Salle, du är så saknad och det är svårt, om ens möjligt, att fylla tomrummet du lämnade efter dig. Både du och Zoe är så saknade. Vi glömmer er aldrig och vi blir så glada varje gång vi träffar era barn och ser er i dem. Vi hoppas att ni har det bra där ni är och att ni fortsätter att ta väl hand om varandra. Vi ses, till dess, kramar till er både två från er matte, husse, småhussar och resten av flocken här hemma ❤