Tack för allt, Salle!

Mustang Sally: vår stjärna, vår drottning vår flockledare, har lämnat oss.


Sally var tjejen som gjorde allt till 100 %. De första åren såg hon på oss människor mest som ett nödvändigt ont att ha med sig i släptåget. Promenerade vi - så jobbade hon, joggade vi - så jobbade hon som om vi tränade inför VM, cyklade vi - ja då var det i 2-minutertempo, låg fransk trav. Allt var jobb, allt hon gjorde hade ett mål, och det var fullt fokus framåt. Jobb, jobb, jobb…springa lös tyckte hon var ett onödigt tidsfördriv, hon gav järnet i 5 minuter, sedan tyckte hon vi kunde åka hem!

Sally efter seger på Åkers.
...och efter en seger i Borås.
Sally hemma på Cimbria där hon var som bäst.
...liksom på Bjerringbro där hon vann DM.
När hon var som allra bäst och vann CGRC på 18,03 på Cimbria före Curie, Tesla, Cara Camolin, Scroggy Fly och Ballymac Camp.

Hon skolades in på banan utan problem, vann sin första start på fina 18.49 på Cimbria, en tid hon några år senare toppade med otroliga 18.03, en tid som man inte än idag varit nere och nosat på (och då har vi haft några av Sveriges bästa sprinters på banan både innan och efter det loppet). Bara danske Ace of Diamonds har varit snabbare, 17.98 (banrekord) samt 18 blankt.


Sally vann många lopp (15 st), men inte så många storlopp. Hon gick mest sprint, eller huvudsakligen sprint, och det är en tuff distans på många sätt. Dels är alla/de flesta sprinters startsnabba, kurvan kommer snabbt i hög hastighet med många hundar in, dels är det mestadels hanar som tävlar sprint. Man måste vara snabb, hård och tuff. Och det var Sally. Många duster har hon haft med tex dåtidens kanonsprinters Mr Benchmark, Super Superior med flera.


Sin starka skalle hade hon nytta av även på andra sätt. Hon var ganska så otursförföljd och råkade ut för både en förgiftning som höll på att ta hennes liv, kattslagsmål som krävde behandling, en allvarlig coursing som tog hårt på hennes kropp och en mindre senskada. Inget av detta stoppade henne. Det som till sist gjorde att hon fick lägga tävlingskarriären åt sidan (alldeles för tidigt) var en trampskada i ett sprintlopp i Landskrona. Då gick tån, den gick inte att rädda, och ytterligare en tå blev lite instabil. Då var karriären på banan definitivt över.


Hon fick dock en karriär till, ”i avelsboxen”. En kull hann vi ta på henne. Vi hade så gärna velat ha en till, men nu blev det inte så. Även här gjorde hon allt till 100%. Vilken mamma hon var, 10 valpar, alltid så välskötta, alltid så rent hos dem, alltid så väl omhändertagna. Hon älskade att vara med dem, och var med dem mer än gärna även när de var äldre, busigare och utrustade med vassa klor och tänder. Men Sally hade pli på sina barn. Aldrig att hon behövde hoppa runt eller springa undan, hon ställde sig i mitten eller la sig ner, med en pondus som gjorde att valparna taggade ner och accepterade både tvätt och små tillrättavisningar.


Sally med sina valpar inomhus...