Man ska ha tur i den här sporten brukar en viss Hagberg förkunna. Nå, det hade vi inte i Landskrona i helgen som gick. Visserligen ska man kanske vara glad över att komma hem med friska hundar - den glädjen var det ju tyvärr andra som inte fick dela den här dagen. Men om detta nu var det enda en tävlingsdag gick ut på, så fanns det ju ingen anledning att fortsätta tävla. Man vill ju komma hem med friska hundar - och dessutom segrar, eller åtminstone pallplaceringar. Det är väl det som driver de flesta av oss. Och den här gången måste jag, med all respekt för de som hade ännu mer otur än vi, ändå konstatera att det blev ganska mycket stolpe ut.

Huvudloppet för dagen, Örehovsstayern över 780 meter, hade vi siktat på ett tag. En pallplacering låg inom räckhåll. Och döm om vår förvåning och glädje när Il Divo blåste till ledningen ganska omgående. Därifrån har han nämligen ännu aldrig förlorat ett lopp. Men direkt efter att han kom till spets blev emellertid Goal Poacher skadad och stannade av. Loppet fortsatte eftersom den skadade hunden lämnade banan och hoppade in på innerplan. I sista sväng ledde Divo fortfarande med några längder och så såg det ut när fältet svängde in på upploppet. Just då stannades emellertid haren eftersom den skadade hunden närmade sig - och så var äventyret över bara 100 meter från mål. . .

Att loppet avbröts var självklart helt korrekt. Säkerheten går alltid i första hand. Men det kändes ändå surt att inte få passera mållinjen. Hur som helst - Il Divo gjorde en strålande prestation och det tar vi med oss. Vår urstarke treåring har gått från klarhet till klarhet och bortsett från att han bommade starten i Poppie Långa på Åkers så har han utvecklats för varje start hela säsongen. Bara att hoppas att det fortsätter, så får han sina segrar framöver i stället.

Så var det Tuffsys tur. Stunning Kisses alltså. Som vanligt på 480 meter så blåste hon iväg med bästa splitten, men när hon skulle ner på innern så lyckades Evitca försvara sin position på innerspåret. Tuffsy sprang ihop med Evicta, tappade fart och position och sträckte sig på kuppen. Hon var visserligen fortfarande tvåa in i sista sväng, men hade nog lite ont i en muskel och gav upp. Efter loppet visade hon hälta och hade ett blåmärke på insidan av baklåret. Nu mår hon emellertid bra och sträckningen är nog inget som inte lite massage och rehab ska kunna avhjälpa.

Men det blev ändå en rolig avslutning på dagen eftersom tre av våra valpar, numera kaxiga unghundar, var ute och sprang var sin kurva på banan efter motorharen. För våran Katniss och Micke Nords Haymitch var det första gången och de skötte sig alldeles utmärkt. Mest imponerade "Nicke" (Finnick Odair) som såg ruggigt vass ut. Riktigt roligt att se!

Katniss för första gången med tävlingstäcke på. Ett måste att föreviga. . .

Dagen efter fick vi dessutom se en film på Flickerman som gick en träning för motorhare på Kallerupbanan. Det såg riktigt bra ut det också. Jättekul att Mockingjay-kullen börjat med banträningen på allvar nu och vi håller förstås tummarna för allihop! Det blir en fantastiskt spännande vår att se fram emot 2017!

Mikael Nord och Haymitch väntar på att få komma in på banan och träna.

Nästa helg har vi tävlingspaus eftersom vi ska till Dublin över veckoslutet. Men det är långt kvar på säsongen. Och Sally har börjat löpa. Det måste vi nog göra någonting åt. Historiens näst snabbaste hund på Cimbria (18,03) - bara hanen Ace of Diamonds har varit några hundradelar snabbare - med 15 segrar i bagaget (bla CGRC Continental Classics och danskt mästerskap) vore det ju synd att inte ta valpar på. Hon borde nog få chansen i aveln, eller hur?